Varför dokumentera sitt liv? Existens efter döden

You are currently viewing Varför dokumentera sitt liv? Existens efter döden

Är du också en sån som alltid gillat att dokumentera sitt liv? Jag kan erkänna att jag är en sån person. Allt från att skriva dagbok varje dag, till att tracka mina rörelser och kroppsförändringar med smartwatch och appar, till att dela massa bilder och videos på sociala medier (speciellt Instagram).

Jag älskar att dokumentera mitt liv och samla data över tid. Platser jag varit, minnen jag upplevt, matvanor, träningsrutiner, och tankar på böcker jag läst. Men varför gör jag det?

Relaterat: Att skriva dagbok – Tips på saker att skriva & appar

Jag dokumenterar mitt liv för att…

Jag kommer att dö.

Och allt i min hjärna kommer att försvinna.

Min motivation till att dokumentera mitt liv kommer från att jag vet att jag kommer dö. Och när jag dör så kommer alla mina minnen försvinna med min kropp, och om 100 år kommer nog inte en enda människa på jorden komma ihåg mig. 

Men att spara mitt liv i form av bilder, videos, digitala och fysiska dagböcker, och på internet känns som att extenda/förlänga min existens. Om jag skulle dö imorgon så kommer inte allt som varit jag att försvinna, utan en stor del av det kommer vara kvar. Och jag hoppas att någon kommer hitta det.

Jag minns när jag var liten och skrev dagbok, då brukade jag få tanken att jag hoppades på att någon historiker eller forskare från 2000 år fram i tiden skulle hitta min dagbok, och använda den för att förstå sig på sinnet av en människa som levde under den här tidsperioden. Jag gillar fortfarande den tanken, men tror inte direkt att det kommer hända.

Jag undrar om andra också håller på med att dokumentera sitt liv av samma anledning?

Dokumentera sitt liv i sociala medier

Vill synas och finnas

En annan anledning varför jag dokumenterar och lägger upp saker på internet, såsom på den här bloggen eller på sociala medier är såklart för att jag, som alla andra, vill synas och finnas.

Ingen människa vill väl leva i ett vakuum? Helt ensam i universum? Man vill ju ha kontakt med andra människor, connecta, dela minnen och berättelser, känna sig förstådd och hitta folk som delar sina upplevelser och känslor. Vi lever i ett socialt nätverk med andra hela tiden, och att dela saker oavsett fysiskt eller digitalt, uppmanar till mer social kontant.

Speciellt nu när jag bor ensam och både arbetar och studerar hemifrån, så känner jag att sociala medier är mitt sätt att få den där lättsamma dagliga kontakten med vänner och bekanta. Jag tycker om att få en intim inblick i någon annans vardagliga liv, att ta del av något roligt som hänt i en väns liv, eller få dela ett ögonblick av solnedgång med någon, även om så digitalt.

Sociala medier som extended minds

En annan sak jag gillar att tänka på när det kommer till sociala medier och internet är tanken på hur sådana saker kan vara en förlängning av oss. Det finns till exempel vetenskapliga teorier om extended minds, och jag tror att forskare över tid kommer att hitta mind-liknande associationer på internet. På många sätt är internet och sociala medier verkligen ett nätverk, och innehåller en otrolig mängd data, där jag tror att vi kommer med tiden kunna hitta väldigt intressanta mönster.

Kanske är digitala nätverk till och med en typ av medvetande. Levande, i rörelse, och parallel. Som vår hjärna. 

Varje litet dokument, bild, eller artikel kanske är som en cell i hjärnan (node), kopplade till varandra via länkar, @mentions,  taggar, och dylikt. Mekaniken bakom är alla servrar, domäner, och databaser, som fungerar som våra minnen och den fysiska strukturen av vår hjärna. 

Relateraat: What is Embodied Cognition? Can Machines have Minds?

En del av mig känner att det definitivt kan ligga något i den här spekulationen. Men än idag vet vi för lite för att med säkerhet säga det ena eller andra. Men kanske i framtiden.

Lämna ett svar