Solen skiner, det är förmiddag, och jag sitter bekvämt ner, utan att känna att det finns något jag behöver göra. Härifrån kan jag titta ut över fåglarna, som tagit sig högst upp på husen. De befinner sig sittande, vilande, och njuter av solen. Sättet de har positionerat sig högst upp på husens tak, på räcken som sträcker sig lite högre upp än resten, och högst upp på tornens spets, får mig att tro att de medvetet velat ta sig till den högsta utsiktspunkt, och att de njuter av solen värmen såsom vi gör. Fåglarnas beteende påminner mig om min egen. Det påminner mig om mitt beteende i Köpenhamn.
Jag brukade älska att ta mig högt upp, att se ut över stadens hustak. Jag brukade en ledig och solig förmiddag som denna, ta mig upp till takterrassen på Illums Bolighus. Där finns det ett litet café, med sin egen lilla takterrass, precis vid sidan av den stora restaurangen med dess stora takterrass. Den stora terrassen är nästan alltid fullsatt, proppad, och folk får armbåga sig för att få njuta av utsikten över det gamla torget och Ströget. Men på den lilla takterassen, var jag nästan alltid ensam, eller med endast en eller två enstaka andra som hittat till den lilla gömda utsiktsplatsen över staden. Ibland var caféet för den lilla terrassen obemannad, och då passade jag på att smyga mig förbi och ut på terrassen utan att någon såg mig.
Där uppe, på den lilla takterrassen på Illums Bolighus i Köpenhamn, där hade jag den bästa synen över folkminklet och den gamla fina staden. Jag brukade sitta där, i solen, skriva i min dagbok, och skickade alltid iväg ett meddelande med en bild till en vän. För när jag var där uppe, upplevde jag en känsla av overklighet. Det var en idyll, en känsla av total frihet, ledighet, vila, och att få vara ensam i mina egna tankar. Att ha lyxen att skriva, njuta av solens värmande strålar, se ut över takterrassen till gästerna på den stora terrassen, på alla turister gåendes nere vid Ströget.
Overklighetskänslan kom från att jag inte kunde tänka mig en bättre tillvaro, en finare stad, en skönare sol, mer svalkande vindar, en bättre plats att vara ensam på. När jag satt där uppe, upplevde jag tiden stå stilla. När jag satt där, upplevde jag inte att jag behövde nå några fler mål. Jag kände att jag inte behövde något annat – ingen högre utbildning, inget behov för mer pengar på bankkontot, inget nöd att bli ekonomiskt oberoende, inget behov av att synas för andra människor. Är det tillfredsställelse?