Jag minns mina promenader runt gatorna i Berlin, kring Prenzlauer Berg och Mitte, där jag bodde och hyrde ett rum för fyra tusen svenska i månaden. Det fanns inget viktigare för mig i livet då, än känslan av glädje och spänning i att få utforska den främmande staden. Jag vaknade varje morgon, och ville besöka varenda bokbutik, klädbutik, och museum i staden.
Jag ville vandra på varenda liten gata, se på varje gammalt hus som jag tyckte var så charming gammalt, vackert och fullt av historia. Jag ville smyga in i alla gränder, och även de nya moderna byggnaderna intresserade mig. Jag ville andas in och bli ett med omgivningens anda. Aldrig tidigare hade jag varit runt så många unga vuxna individer, med sin egna coola och hippa klädstil, som var så självsäkra och verkade så unika varenda en.
En dag, några veckor efter att jag flyttat dit ensam, hade jag varit på en technoklubb själv för första gången. Jag var på väg hem vid 10-tiden morgonen därpå, och jag vandrade eftersom jag var för uppspelt för att kunna sitta stilla på en buss eller i tunnelbanan. Solskenet lyste upp stadens gator, och jag tittade ner på asfalten och minns mig tycka att det nästan var för ljust att titta på.
Jag tog en paus vid vägkanten, och pratade med min pojkvän i telefon. Han bodde i Göteborg då, där jag växte upp, och visst saknade jag honom men jag kände mig så fri av att få vara i en helt ny stad. Det var en helgdag och det fanns absolut ingenting jag behövde göra i framtiden. Varken senare på dagen, under den kommande helgen, de kommande veckorna, eller över huvudtaget under åren som skulle komma.
Jag såg livet på det sättet då, som en oförutsägbar samvaro. Framtiden spelade ingen roll för mig då, för nuet fyllde mig upp till bredden – det fanns inget behov av att vilja något annat.
Jag hade två frilansuppdrag, ett som designer för ett tech startup, och som frilansande skribent för ett annat. Men ingetdera var något jag kände mig bunden till. Jag såg på de uppdragen som en vettig sysselsättning, ett nyttigt tidsfördrivet, och ett sätt att ge sken till omvärlden att jag ändå höll mig till det som anses vara ett normalt liv.
Jag gick förbi lägenheten där jag hyrde mitt rum, men jag kände inte att det var dags att återvända hem än. Vad skulle jag göra där? Lägga mig och sova. Det lockade mig inte. Istället fortsatte jag, ville ta en längre promenad, förbi byggnaden där sängen väntade, svängde höger upp för gatan, mot vattentornet i Prenzlauer Berg.
Det där vattentornet var mitt ställe. Där hängde jag, oftast ensam, men bland andra besökare och åskådare. Man kunde promenera runt en stig, som svängde runt backen, för att ta sig upp till vattentornet. Där uppe syntes Alexanderplatz höga spira, de gamla altbau lägenheterna runt området, de fina sneda hustaken, de lyxiga nyrenoverade topp våningarna.
Solnedgången var alltid vackrast här uppe vid vattentornet. Det fanns andra som kom hit ensamma, men andra var i par, eller i vänskaps grupper. Jag tog alltid ett varv runt parken, och stannade en stund för att ta in vyn. Det är lustigt, så här 5 år i efterhand minns jag ännu denna plats, och hur det kändes att stå där uppe.
Jag fick så ofta en känsla av overklighet. Det var svårbegripligt för mig då, att jag faktiskt var där och bodde i Berlin. Kanske skulle jag stanna där för alltid. Jag var, i den stunden, redo att lämna min hemstad Göteborg för alltid. Jag hade ett boende, inkomst, arbete, vänner, bekanta, och intressen. När jag nu tänker tillbaka på det flera år senare, känns minnena som i en annan värld. Det är som om en hinna har lagt sig mellan mig och jag idag. Jag upplever en distans för att jag inte är den personen längre. Men samtidigt, så vet jag precis hur det kändes.