Jag tänker mycket på döden, och blir glad av det

You are currently viewing Jag tänker mycket på döden, och blir glad av det

Jag tänker mycket på döden, och blir glad av att göra det. Det kanske låter konstigt, men att påminna mig själv om icke-existens får mig att inse hur fint det är att leva och att ta vara på varje dag som finns.

Relaterat: Life is Not a Race, It’s an Experience

När jag nådde min brytningsgräns

För två år sen mådde jag väldigt psykiskt dåligt en period. Jag var deprimerad, fylld med ångest och oro, och kom till en gräns där jag började fundera på tanken att sluta existera. Inte att jag ville skada mig själv eller något sådant, utan bara tanken på att inte finnas mer. Idag mår jag jättebra, men något ändrades i min hjärna efter den perioden. När jag mötte icke-existensen/döden i vitöga, så insåg jag hur mycket mer jag vill existera än att inte existera.

Jag vill så mycket mer gärna leva. Jag vill så gärna existera i frihet, glädje, lycka, kärlek, och pepp; än vad jag nånsin vill inte existera. Om jag står mellan kvalet att sluta existera eller att leva fritt och på mina egna villkor, även om det är på ett sätt som inte är accepterat av andra eller på ett sätt där jag blir dömd av andra, så väljer jag ändå alla dar i veckan det sistnämnda.

Döden får mig att våga sluta vara så rädd

Jag var på många sätt olycklig för att jag brydde mig för mycket om vad andra tyckte. Jag försökte leva och vara en person som jag trodde att andra ville att jag skulle vara. Jag ville göra saker mycket syns skull som att skaffa en bra utbildning på universitet, skaffa ett bra jobb och karriär, spara pengar till en kontantinsats för att köpa en fin lägenhet, köpa dyra kläder som andra tycker om, och bete mig på socialt accepterat sätt för en ung tjej som mig.

Inte klä mig för lättklätt, inte bära för starkt smink, inte använda för många svordomar, inte verka för desperat när jag träffar nya människor jag tycker om, inte dansa hur jag än vill, inte hänga med vem jag än vill, inte lägga ut vad jag än vill på sociala medier.

Jag vaktade mig själv och mina handlingar noga, för rädslan att bli socialt utstött. Men ända sen jag insåg att den vägen av liv ledde mig till en så dålig plats att jag hellre inte ville existera, så insåg jag att jag måste släppa allt det där. Jag måste släppa min rädsla om att bli skrattad åt, förlöjligad, mobbad, eller dömd. För även om dem sakerna händer, så är det bättre att leva och existera i en sån samvaro än att sluta leva helt.

Det känns som att jag blivit en helt annan person sen dess. Jag är inte längre orolig längre på samma sätt om vad folk kommer tycka och tänka om mig. För att även om andra tänker något illa, gör det något? Hur skadar det mig egentligen? Ja, det kanske sårar mitt ego, men jag vet också att jag inte är mitt ego. Mitt namn, mitt utseende, mitt kön, min historia, mina materiella ägodelar och dylikt är inte hela jag. Det definerar inte mig och jag kan välja att inte identifiera mig själv med dem sakerna för mycket.

Påminner mig själv om döden varje dag

Jag tänker mycket på döden, som sagt. Varje dag egentligen. Men inte på ett deprimerande eller maniskt sätt. Jag bara får ofta tanken att ”Jag kanske inte existerar om 2 år, 2 månader, eller 2 dagar. Vem vet? Det är verkligen ingen som kan veta”. Och direkt efter det blir jag taggad på att ta vara på dagen och göra saker som gör mig glad och som känns meningsfullt, varje dag.

Har skrattat länge åt citat som Carpe Diem eller Yolo, och använt det som komiska uttryck. Men jag tror inte jag har förstått förrän nu att det inte är så himla komiskt egentligen. Det är ju sant. Mer sant än vad jag nånsin brukade tänka på förr.

Ända sedan jag har börjat tänka på det här sättet så har jag känt mig så otroligt fri. Jag känner mig frisläppt, glad, exalterad över livet och framtiden, jag njuter varje dag av även dem minsta sakerna som mitt morgonkaffe med Oatly iKaffe, min påse med färdigsköljd grönkål från ICA, mina hallon för 20kr som var på rabatt, regnet som smattrar på mitt takfönster just nu. För hade jag varit död, så hade jag inte haft något av det och inget att njuta av. Livet kanske blir bättre ändå av att vara nära döden.

Lämna ett svar