Att våga vara sig själv, sluta konformera, och hitta sin grupp

Jag tror att nyckeln till individens frihet, lycka och självförverkligande kommer från att våga vara sig själv, sluta konformera, och hitta sin grupp. Alla dem här ledorden om att våga vara sig själv och att våga vara unik är inte möjliga om vi inte först lär oss att komma över rädslan över vad andra kommer tycka och tänka om oss.

Relaterat: Learn to trust yourself and discover what you want

Varför ska du INTE konformera?

Varenda person som finns i världen har en helt unik existens. Det finns ingen annan varken i historien eller i framtiden som kommer vara exakt som dig. Du har en helt egen uppsättning upplevelser, tankar, erfarenhet med känslor, och sätt att se världen på. Den unikheten är det som skapar individualitet. Det är nästan något magiskt, men framförallt något väldigt, väldigt coolt.

Det är den unikheten; den individualitet, som trycks undan och blir dolt när du konformerar och anpassar dig till normer eller sociala regler som andra människor har satt upp. Desto mer du konformerar, desto mindre av det som gör just dig unik, får uttryck i världen. Och det är sorgligt tycker jag. Våra liv är egentligen så korta i det stora hela; 100 år vid liv är mindre än det kortaste ögonblicket i hela historiens gång.

Är inte det som gör livet och världen vackert, intressant, och spännande uttrycken av skillnader? Skillnader i färger, ljus, årstider, personligheter, estetik, djur, ljud! Hur tråkigt och grått hade inte världen och existens varit utan några skillnader alls? Det som stimulerar oss, som gör det roligt att träffa nya människor, resa, läsa, uppskatta konst och musik, och uppleva livet, är alla saker som är annorlunda. Det kanske till och med är hela essensen av en intressant omvärld. 

Och att konformera, att anpassa sig själv, och att tvinga allt annat runt sig att konformera, tar ifrån allt det fina och intressanta vi har.

Varför anpassa sig och vara som alla andra?

Det är egentligen helt naturligt att människan bryr sig om vad andra tycker och tänker. Vi är ändå sociala varelser som historiskt sett inte har kunnat överleva utan att vara accepterade i gemenskapen. Många teoretiker hävdar till och med att konformitet och att vilja passa in är en del av vårt genetiska arv, men så finns det ju självklart andras om hävdar att även sådant är inlärt beteende. Oavsett hur intressant debatten över nature vs nurture är, så är faktum att vi lever i en annan värld nu.

Vi lever idag i en värld där man fullt ut kan överleva utan att konformera, utan att vara, tänka och tycka exakt som alla andra (normen). Med matbutiker, apotek, och statligt ägda institut såsom sjukhus och skolor så kan vi klara oss utan andra människors sociala acceptans. 

Men självklart kan det fortfarande vara en psykisk smärta och mentalt påfrestande att uppleva utanförskap eller icke-acceptans från andra. Lösningen på det är att utnyttja alla moderna möjligheter vi har och söka sig till nya grupper av människor där man istället blir accepterad för den man är.

Att hitta sin grupp

Genom att våga uttrycka sig själv på ett autentiskt sätt, vare sig det är via kläder, kreativa skapelse, eller på andra vis, så kommer vi attrahera människor till oss som resonerar med oss och vår energi. Om vi går runt och beter oss på sätt som inte är vi, så kommer vi göra det så mycket svårare för andra att verkligen se oss för vem vi är, och acceptera oss fullt ut. 

Men när man börjar bete sig mer autentiskt, så finns det en risk att dem man hittills har i sitt liv, inte längre förstår sig på en eller är villiga att acceptera oss för den är vi. Det kan vara både familjemedlemmar, partners, vänner eller bekanta.

Om vi inte kan bli accepterade i vår närhet för den vi är, så är det dags för oss att söka oss utåt, till  nya bekantskaper där vi faktiskt kan få en plats. Med tanke på hur många människor som finns idag, och tillgången vi har till resor och internet, så har vi ett extremt bra utbud av sociala gemenskaper att ta del av.

Tänk dig jämförelsen mellan att bo i en liten stad med 200 personer, där sociala normer och kostymer är tätt vaktade, jämfört med att bo i en storstad med hundratusentals invånare, och dessutom med tillgång till internet, sociala medier, forum, och relativt billiga flygbiljetter till någon av världens andra större städer. En stor tur, är vad vi har!

Ibland kan det ta tid innan man hittar rätt, men jag tror på att så länge vi är autentiska, och öppna för möten med nya människor som får se vilka vi verkligen är, så kommer vi förr eller senare möta rätt personer för oss. Jag tror det är nyckeln till riktigt fina, djupa och genuina vänskaper och relationer. Att kunna vara helt sig själv, och inte behöva dölja den man är, är något av det bästa sätten att leva på. Det är ett sätt att ta vara på sin unika existens, medans vi finns.

Mina personliga upplevelser

Under min uppväxt gick jag på många sätt min egna väg, men jag gjorde det alltid inom gränser för vad jag visste var samhället normer och vad som ansågs vara acceptabelt av min familj och vänner. Jag valde mina egna fritidsintressen, hobbies, och kläder; men aldrig saker som kunde få folk att motsätta sig mig. 

Men under de senaste åren har jag utmanat mig själv och bestämt mig för att bara leva på ett sätt som är autentiskt för mig, som känns så äkta som bara möjligt. Det har inneburit att jag som person har förändrats mycket. Jag har tagit beslut som både gått i motsats till mina föräldrars viljor och som jag vetat att vissa av mina (gamla) vänner inte riktigt stöttat. Det har inneburit att jag avsluta vissa gamla vänskaper och till och med gett upp en del gamla drömmar. För i och med att verkligen våga fråga mig själv vad jag själv vill i livet, så insåg jag att många drömmar jag jagat inte ens varit mina egna.

Till en början fick det mig att känna mig ensam, isolerad på många sociala sätt. Men nu känner jag mig närmare mig själv än någonsin innan, vilket för mig är motsatsen till ensamhet. Men det finaste med att ha vågat vara mer mig själv, är att jag sen dess träffat så otroligt många nya och fina människor i mitt liv, som helt accepterar mig för den jag är idag. Mina möten med andra känns mer autentiska, jag har mycket mindre social ångest, och jag känner att mitt liv är meningsfullt igen på ett sätt som jag på  många sätt innan missade.

Bara att jag vågar skriva det här inlägget för alla att läsa, är ett bevis för mig själv på hur långt jag har kommit. Det känns alltid blottande att visa sina riktiga tankar och känslor, men det är också precis det som gör oss till dem vi är.

Lämna ett svar